Jag bor i en liten ort i de allra djupaste delarna av Västergötland. Det bor ungefär 6000 människor i samhället, och alla som bor här har berg och skog på ena sidan, och tågräls på andra sidan. Rälsen går att korsa på två platser: Genom en viadukt respektive en vanlig järnvägsövergång för bilar. Nyligen blev alla 6000 invånare i vårt lilla samhälle av misstag fångade mellan järnvägen och sjön/berget. Orsaken var att man valde att påbörja markarbeten på båda platserna utan att först säkerställa att åtminstone en av vägarna ut ur byn var bruklig.
Jag vet hur krångligt det kan vara med tillstånd, ansvar och kommunikation när det gäller markarbeten. I flera år arbetade jag på Sweco, och under de åren fick jag lära mig vilken byråkrati som råder i Sverige. Privata företag, parkförvaltning, kommun, Vägverket – Ja, alla har sin enskilda roll i arbetet, men samarbeten lyser med sin frånvaro.
Hur som helst. Markarbetet vid järnvägsövergången var planerat sedan länge. Kommunen hade varit snälla nog att dela ut informationsblad till alla boende om att alla hädanefter fick lov att åka under järnvägen snarare än över den. Detta gick alldeles utmärkt. Ja, i alla fall i några dagar. Natten mellan fredag och lördag för några helger sedan föll den värsta regnskur som jag någonsin har sett från himlen. Det var bokstavligt talat som om någon satt på kranen. Vi funderade över hur det skulle gå med markarbeten vid järnvägsövergången. Kunde det verkligen stå pall för sådana mängder?
Efter mer än 24 timmars ihållande regn blev det uppehåll och folk kröp ut ur sina gömmor. Jag gick på promenad med en väldigt kissnödig hund och fick då se en total trafikstockning. En stockning som såg ut som om den hörde hemma i Stockholm eller någon annan stor stad. Den såg inte ut att höra hemma i vår lilla ort i alla fall. Det såg ut som om alla bilar som stod stilla var på väg mot viadukten. Jag gick dit, och väl där framme fick jag se vad som hade hänt. Den lilla tunneln under järnvägen var fylld med vatten. Säkert en meter djupt. Bilarna började sakteliga samarbeta för att kunna vända och åka åt andra hållet. Men var skulle de ta vägen? Markarbetet som pågick vid övergången var ju fortfarande igång.
Vattnet försvann inte på ett par dagar. Och i ett nytt informationsbrev fick vi veta att hela asfaltsbeläggningen vid viadukten hade spruckit och förstörts av allt regn. Vi var fast i vårt lilla samhälle i 3 dagar innan man kunde fixa en temporär lösning genom vilken alla boende kunde ta sig ut i världen igen.