Efter mitt förra inlägg om stambyte i Stockholm har jag fått mängder av frågor av er läsare. Det är många som har hört av sig och känt sig oroliga inför hur de ska klara av projektet. Jag förstår denna oro. Stambyte i Stockholm är ett stort projekt, och det kommer att ta tid. Jag ska därför göra mitt bästa för att svara på lite funderingar som har dykt upp senaste veckan. Först ska jag dock tillåta mig att ge lite bakgrund för de som inte läst mig förut. Jag har varit verksam inom stambyte i Stockholm under många herrans år. De första 20 åren arbetade jag med det faktiska utförandet. Sedan startade jag egen firma om var sällan med på själva projekten. Jag antog i allt större utsträckning en projektledarroll, vilket jag än idag sysslar med. En stor del av min tid går nu åt till att utbilda andra inom stambyte i Stockholm. Jag reser mycket i mitt jobb och håller utbildningar för diverse olika byggrelaterade bolag runt om i

Jag bor i en liten ort i de allra djupaste delarna av Västergötland. Det bor ungefär 6000 människor i samhället, och alla som bor här har berg och skog på ena sidan, och tågräls på andra sidan. Rälsen går att korsa på två platser: Genom en viadukt respektive en vanlig järnvägsövergång för bilar. Nyligen blev alla 6000 invånare i vårt lilla samhälle av misstag fångade mellan järnvägen och sjön/berget. Orsaken var att man valde att påbörja markarbeten på båda platserna utan att först säkerställa att åtminstone en av vägarna ut ur byn var bruklig. Jag vet hur krångligt det kan vara med tillstånd, ansvar och kommunikation när det gäller markarbeten. I flera år arbetade jag på Sweco, och under de åren fick jag lära mig vilken byråkrati som råder i Sverige. Privata företag, parkförvaltning, kommun, Vägverket – Ja, alla har sin enskilda roll i arbetet, men samarbeten lyser med sin frånvaro. Hur som helst. Markarbetet vid järnvägsövergången var planerat sedan länge. Kommunen hade varit snälla nog att dela ut informationsblad