Uncategorized

De flesta vet väl vad en badrumsrenovering kostar. Pengar, kanske inte den exakta summan, men pengar är det alltid. Men om man bortser från det, vilka andra mått kan man mäta vad en badrumsrenovering kostar i? Ger du upp en del av din själ i renoveringen? Kanske om du är väldigt fäst vid ditt badrum, men det låter inte hälsosamt. Det kan ju fortfarande vara relevant för vad din badrumsrenovering kostar, jag bara säger att du kanske borde göra något åt det.  Om du själv gör delar av jobbet så kan du påverka vad badrumsrenoveringen kostar, brukar de säga. Och det gäller inte bara rent finansiellt, utan det kan handla om en badrumsrenovering som kostar blod, svett och tårar. Det beror till ganska stor del på hur praktiskt lagd du är, det kan vara mycket påfrestande för nerverna att ha tummen mitt i handen. Ibland är det bättre att betala helt enkelt, oavsett vad badrumsrenoveringen kommer att kosta om någon annan utför den. Förmodligen blir resultatet bättre också. Dessutom gäller inte försäkringen efteråt om du fipplar med saker som kräver våtrumscertifikat utan att ha det. Att skaffa det för ett tillfälle är galet, och blir väldigt mycket dyrare än att bara punga ut med vad en badrumsrenovering kostar om det blir gjort av ett proffs. Vad mer kan en badrumsrenovering kosta i praktiken? Om du ber en vän som sliter hårt med att fixa badrum på sin arbetstid att hjälpa dig, bara litegrann, när hen ändå har tid över sådär, så kan det ju kosta en vänskap. Det varierar väl från hantverkare till hantverkare, men det brukar sällan vara så populärt med den typen av förfrågningar. Bättre då att anlita hens företag och be om en ordentlig offert på vad det kostar att renovera badrummet.  Det finns helt klart fler aspekter på vad en badrumsrenovering kostar än vad man först tänker på, och i slutändan handlar det ofta om att pengar kan vara mindre värda än tiden, energin, eller vänskapen som man annars kanske måste offra.

Då var vi tillbaka vid rökluckorna. Eller ja, inte tillbaka vid dem rent fysiskt men tillbaka i berättelsen. Sist jag lämnade er hade Erik blivit utskälld efter noter eftersom han tittat ner i en röklucka. Det var hans mamma, hennes vana trogen, som skällt på honom. Och inte nog med det; när hon sedan fick reda på var någonstans som han sett rökluckor, ja då blev hon skogstokig. Erik hade aldrig förstått det där. Varför frågar någon som är arg alltid vad man menar? Man menar väl det man säger? Är det något man kommer förstå när man är vuxen eller? Nu hade inte Erik tid att ställa sig själv frågor i huvudet längre. Han var tvungen att ta återgå till mammas vrede om rökluckor. Sådär ja, tillbaka. Sucken blåste nästan bort honom ner på Valhallavägen. Hon blev tyst, fortsatt märkbart upprörd. Erik funderade på vad som gjorde henne mest upprörd: att han hade sett på rökluckor just, eller att dessa fanns hos hennes före detta make Robert Olsson. Var det verkligen så konstigt att han ville gå dit? Hans plastsyster bodde ju för sjutton där. Det var ju henne som han ville träffa. Nog för att Robert var trevlig och så men Elsa var hans favoritperson i världen. Varför hade hon snöat in sig så mycket på rökluckor? Det var väl inte därför han hade gått dit, för guds skull. Det råkade bara vara så att rökluckor var något de kikat på när de var där. Hon trodde honom inte. Detta märkte han eftersom han inte fick något svar utan en stor suck återigen. Detta kunde minsann bli spännande. Han trodde inte att mamma och Robert hade träffats på åtminstone 2 år. Hur skulle hon reagera? Hur skulle han reagera? Han hade dessutom skaffat långt hår, och de borde nog förvåna honom rejält. Gatorna kändes långa och tillslut nådde de fram till Olssons ljusblå port. Nu skulle frågan om rökluckor, som detta av någon anledning blivit, bli utredd. Knack, knack.

Som väntat kom det in många frågor efter förra veckans inlägg. Jag talar förstås om det faktum att jag skrev lite lätt om mitt förr-förrförra arbete. Ett arbete som skedde i Uppsala och som handlade om installation av väderskydd. Idag tänkte jag att jag skulle besvara några av de frågor som dykt upp kollektivt. Detta för att reducera behovet av att behöva dubbelsvara. Vad är väderskydd och hur länge bodde du i Uppsala? Ja, detta var en dubbelfråga och de kan vara trevliga ibland. Väderskydd monteras på byggnadsställningar och jag bodde i Uppsala i 16 år innan jag flyttade nedåt. Sanningen är den att jag ”bara” var verksam i branschen i 8 av dessa 16 år. Jag jobbade med väderskydd i Uppsala i närmare tio år och sedan bytte jag bransch. Jag började först plugga och sedan var det juridik för hela slanten. Så är det med det! Men för att återgå till den här särskilda typen av skydd så är det alltså ett som ska skydda byggnaden, ställningarna och människorna som arbetar i dem. Ni vet, om en byggnad ska genomgå exempelvis fasadrenovering så krävs mycket byggnadsställningar. Väderskydden jag monterade i Uppsala satt som ett ytterligare skyddande lager utanpå. Vill du jobba med väderskydd i Uppsala igen? Nej, jag har faktiskt arbetat klart utomhus känner jag. Jag menar, jag tyckte att det var kul att vara i Uppsala och väderskydd var en trevlig bransch. Men jag tror nog att jag skulle bli tokig på att vara ute i snålblåst nu när jag vant mig vid varma kontor. Kalla mig löjlig, men så känner jag! Varför arbetade du med väderskydd just i Uppsala? Det var där som arbetstillfället dök upp. Det var en sån där tid där man inte direkt kunde välja och vraka bland jobb. När en kompis farbror visade sig ha en firma som arbetade med väderskydd i Uppsala – och när jag fick frågan om jag ville komma upp och testjobba en månad – ja, då tackade jag ju inte nej direkt! Vad var roligast med jobbet? Törs jag säga att det roligaste med väderskydden i Uppsala var kollegorna? Jag tycker ju så, så varför sticka det under stolen egentligen? Jag hade ett väldigt härligt gäng att vara del av under tiden då jag var verksam inom väderskydd i Uppsala. Vi hittade på mycket kul saker även utanför arbetet och det var himla kul att ha ett sådant sammanhang där uppe. Särskilt när jag var nyinflyttad och endast förfogade över en resväska förstås! Fler frågor om väderskydd i Uppsala eller om mig i största allmänhet? Det lät självupptaget men ni förstår såklart vad jag menar. Ha det bra så länge!

Jag arbetar med transport i Stockholm. Detta vet vissa av er men jag skulle tro att de allra flesta inte hört detta förut. Varför bestämmer jag mig för att göra det just idag då? Att berätta om transport i Stockholm, om min karriär inom det. Jo, därför att jag nu varit verksam i 15 års tid. På något sätt känner jag att jag måste beröra detta faktum. Av respekt för den långa tid som jag faktiskt har arbetat med detta. Trots att denna blogg inte på något sätt handlar om transport i Stockholm i vanliga fall. Vi börjar från början. Jag började arbeta med transport i Stockholm under en period då det fanns galet lite jobb. Jag hade tur som ändå bara var arbetslös i några månader. Det fanns de kompisar som var borta från arbetsmarknaden i 2 års tid. Det kan inte ha varit roligt. Chansen att få jobba i Stockholm med transport dök upp genom min morbror. Han driver en firma där uppe och min mamma kontaktade honom för att se om han hade en öppen tjänst. Ja, jag vet att det är lite pinsamt men vad skulle jag göra då? Jag var i ett hopplöst mode. Sedan när jag kom in på företaget i Stockholm för att utföra deras transport blev det annorlunda. Jag kände mig sugen på arbetslivet. Första tiden var det lite knackigt. Det kändes lite osäkert att köra transport i Stockholm, en stad som var mycket större än den stad där jag tagit körkort. Det tog några månader att vänja sig. Så var det verkligen. Sedan lugnade det ner sig och då kände jag att det var lättare att koppla av. Det var då jag började umgås med mina vänner på företaget. De som också körde transporter i Stockholm. Det finns en aspekt av arbetet med transport i Stockholm som jag värderar väldigt högt. Kanske högre än samtliga andra aspekter. Nämligen den som handlar om att jag fick arbetslivserfarenhet där. Även om jag är kvar i samma bransch, på samma företag i Stockholm och kör liknande transporter: Jag har växt som professionell yrkesperson. Känner ni så över era första jobb? Har ni kanske också sysslat med något så länge som jag? Det är väl inte så väl att någon av er också har arbetat eller arbetar inom transport i Stockholm? I så fall får ni gärna ge er till känna. Ställ frågor, berätta era historier!

Vi fortsatte åka mot arbetet. Det kändes nervöst. Jag menar, det var trots allt första dagen på jobbet. Första gången jag skulle arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Det stoppar inte där, förresten. Det var en av få gånger jag ens varit i Stockholm och definitivt första gången jag skulle jobba med fasadrenovering någonstans. Ett helt nytt jobb. Ett helt nytt scenario. Klart man var nervös, eller hur? Vi hade tagit oss ner till tunnelbanan och Jessica pratade om andra saker. Jag lyssnade med ungefär 40% av min kapacitet. Resten gick åt på att reflektera och smälta att jag nu var i Stockholm och skulle jobba med fasadrenovering. Hur sjutton kom jag dit? Jag var tvungen att bearbetade hur det hela hade gått till. Hur gick jag från att vara en arbetslös person utan utbildning och erfarenhet i Strängnäs till detta? Hur fick jag jobb inom fasadrenovering i Stockholm? Faktum är att jag, där och då, nästan inte kunde komma på. Sedan landade det hos mig. Det var en gång under vintern som jag mött Jessica på en fest. Hon hade flyttat till Stockholm och arbetade med fasadrenovering. Jag var arbetslös och orkeslös. Vi hade en fin kväll ihop och hon erbjöd sig att hjälpa mig. ”Med vadå?” frågade jag mitt i min melankoli och halvfylla. ”Med allt” löd svaret. Hon skulle låta mig bo på hennes soffa. Hon skulle fixa jobb inom fasadrenovering i Stockholm. Jag hajade till på det sistnämnda minns jag. Hur skulle hon kunna ge mig ett jobb i Stockholm, inom fasadrenovering? Jag hade ju ingen aning om hur man gjorde det. Det skulle visa sig att företaget i Stockholm, där hon arbetade med fasadrenovering, drevs av en släkting. Hon skulle kolla med honom om det gick att ordna någon slags praktikplats. Hon ringde redan dagen efter vår volta och kollade och faktum vad att det där och då kommit ut sommartjänster. De sökte personal för sommaren som mycket väl kunde få stanna i Stockholm och fortsätta med fasadrenovering. Detta kunde vara början på något nytt. Det försäkrade Jessica mig om. Jag tvivlade förstås som vanligt. Tänkte att fasadrenovering i Stockholm inte borde vara annorlunda än något annat. Det visade sig att jag hade otroligt fel. Detta är jag glad för.

Processen var relativt smärtfri. Många har frågorna varit sedan jag berättade om vårt plankbord, och bygget av detsamma, för ett par veckor sedan. Tydligen är det många som funderar på att göra detsamma nu, och det gläder mig verkligen. Det var himla roligt och ett plankbord är bland det finaste som finns, om ni frågar mig. Så, jag tänker idag att jag ska berätta om hur tankarna gick och varför vi bestämde oss. Precis som i så många andra fall började det med ett korn av inspiration. Vi hade varit på en gemensam kräftskiva hos några vänner. Den hölls i en loge och i logen fanns ett plankbord. Ett stort, mörkt, väldigt rymligt plankbord i ek. Jag tappade hakan när jag fick syn på det. Man ska förstås lägga till att det också var presentationen av festen. De hade inte direkt sparat på krutet när det gällde dekorationer, och inte heller mat. Plankbordet var bidragande till helhetsupplevelsen och det höjde hela festen, anser jag. Vi satt säkert 20 personer runt bordet under den kvällen och alla tycktes få tillräckligt med plats. Det kändes som att vi var på någon slags taverna under vikingatiden. På sådana ställen kan jag tänka mig att man hade plankbord av den här magnituden. Nåväl, det var i alla fall där som vårt intresse för den här typen av möbler började. Vi var inte på något sätt besatta. Inte där och då i alla fall. Men sedan gick tiden och vi sprang på ytterligare ett plankbord. Denna gång var det min sambos nya kollega som hade bjudit hem oss på middag. De hade ett bord som faktiskt var i möjlig storlek att ha hemma, även för oss. Ja, trots att vi bor ungefär 30 kvadratmeter mindre än de gjorde. Vi pratade länge in på natten när vi kommit hem från middagen. Skulle vi göra det? Skulle vis skaffa plankbord? Och ännu viktigare: Om vi skulle besluta oss på att köra. Hur skulle vi få tag i det? Skulle vi köpa det eller bygga ett eget? Båda alternativen hade sina fördelar men vi såg det som en utmaning att göra det senare. Nästa vecka lägger jag upp lite bilder på plankbordet, så kan ni bedöma det med egna ögon. Vi hörs då!

Jag fick nyligen reda på att jag har järnbrist. Det är varken någonting som jag går omkring och funderar särskilt mycket på sedan beskedet. Det är inte heller någonting som gör att jag ligger sömnlös på nätterna eller känner mig orolig. Järnbristen har inte påverkat mig särskilt mycket. Jag har dock märkt, under det senaste året, att jag varit väldigt trött. Det har nog alltid varit så för mig men i år vad det exceptionellt orkeslöst. Det är lite synd och det var därför jag kollade upp saken. Det var nämligen min sambo som insisterade på att jag skulle undersöka det. Hon är läkare och tänkte att det nog kunde vara just järnbrist. Mycket riktigt och som så många gånger förr hade hon rätt; det var järnbrist jag hade. Som tur var, sa både min läkare och min läkare till sambo, att det var relativt lätt att vända ordning på. I alla fall för de allra flesta. Järnbrist ”botas” bäst med att man lägger om sin kost. Det är helt enkelt så att man måste lägga till järn i det man äter. Inte så krångligt, tänkte jag. Jag började äta råvaror som ska vara rika på järn. Det skulle ta ett tag innan man märkte skillnad, enligt läkaren, men jag gör så gott jag kan så länge. Det var i alla fall inte detta, alltså faktumet att jag har järnbrist, som var mitt primära mål med inlägget. Jag hade snarare tänkt fokusera på min ålder. Är det såhär nu? Kommer jag att behöva tampas med andra brister utöver järnbrist? Kommer jag nu att märka att min kropp förtvinar ett år i taget? Jag menar, jag är trots allt väldigt stel i ryggen. Så har det varit sedan jag var 35 så det lär ju knappast vara järnbristen. Eller? Är det någon som har bättre koll på järnbrist än jag? Jag startar gärna ett samtal med er, kära läsare. Nu när jag närmar mig 50 och börjar få lite ångest kanske vi kan lära av varandra. Jag pratar gärna om järnbrist, för all del, men också gärna om en massa andra saker. Jag är övertygad om att det bästa sättet att lära är att samtala i grupp. Kalla mig traditionell men min erfarenhet säger mig att detta är bäst.

Minns ni att jag för ett tag sedan sa att jag ville byta bransch? Minns ni också att jag inte har återkommit ett endaste dugg om detta på flera månader? Då minns ni allt precis som det varit och brukar vara. Jag skrev ett inlägg i början av året om att jag kände att det fick räcka. Jag var klar med bygg och ville in i någon slags kontorsmiljö. Jag hade funderat ett bra tag och skulle ta steget. Steget blev till facility management. Detta kommer jag att skriva om idag. Det är många av er som har hört av er med frågor om detta. Se gärna detta inlägg som ett slags kollektivt svar på alla dessa. Facility management blev alltså min nya bransch. Nu har jag varit verksam på en firma som erbjuder detta under 4 månaders tid. Tiden har bokstavligen flugit iväg. Det skulle visa sig att facility management var något jag både behärskade och tyckte var roligt. För att förtydliga så är det inte jag som utför vår facility management. Detta ska våra kunder vara oerhört tacksamma för. Nej, detta sköts av våra proffs på städ och service. Ett team som arbetat inom branschen under oerhört många år. Ett team som vet vad som förväntas av facility management och som levererar goda resultat varje dag. Jag är snarare en slags samordnare. Jag sköter kontakt med kunder och se till att allas röster, anställdas såväl som klienters, blir hörda. Det är så vi utvecklas och en del av vår verksamhet som vi aldrig tummar på. Faktum att det var detta som primärt fick mig att fastna för det här företaget från första början. Facility management, och det faktum att jag gillar att arbeta med just det, var en bonus. Med fyra månader i ryggen kan jag nog, med handen på hjärtat, göra någon slags första utvärdering. Utvärderingen av facility management, och mitt arbete därinom, är att det är mycket bra. Jag är över förväntan nöjd med arbetet. Både med mitt team, med företaget jag arbetar på och med de arbetsuppgifter jag har. Jag känner verkligen att vår facility management har utvecklats sedan jag tog över. Om detta är en utveckling i rätt riktning eller fel är väl upp till mina chefer att låta meddela framöver. Jag hoppas i alla fall att de håller med och låter mig fortsätta med facility management. Stort tack för att ni läser min blogg och för er idoga nyfikenhet i mitt liv. Jag lovar att bli bättre på att dela med mig!

Under de kommande veckorna kommer jag, på onsdagar, att göra något annorlunda. Jag menar annorlunda utifrån vad jag vanligen skriver om här. Det är nämligen på det viset att jag har ett annat liv också. Detta liv innefattar barn och sagor som berättas om kvällar när det ska sovas. I de kommande onsdagsinläggen tänker jag att jag ska dela med mig av en serie sagor jag berättat senaste tiden. Sagorna handlar om en flicka som skulle träda in i ett främmande land. För att komma in var hon tvungen att passera ett passersystem. En uppgift som till en början kunde tyckas enkel men som skulle visa sig vara aningen knivig. Låt oss göra som man ska och hoppa in där historien börjar. Edel hade rört sig bland bergen i dagar. Hon visste knappt vad som var höger och vänster längre. Solen stekte och mestadels gömde hon sig mellan klippblocken när den stod som högst. Hon rörde sig om natten. Fram över det karga landskapet. Ner i dalar och upp på glaciärer. Tillslut nådde hon det hon letat efter. Hon nådde passagen dit ingen från den kända världen tagit sig tidigare. Här tog hennes historia en märklig vändning. Det är där vi börjar. I en sten fanns ett litet hål och i hålet satt en pinne. Längst ut på pinnen satt en liten griffeltavla och på griffeltavlan stod ett ord. Passersystem var det som stod där. Det var nog ett av de ord som hon minst hade väntat sig. Vad sade det egentligen? Ett passersystem? Så, var ledde detta passersystem? Det var framförallt den fråga hon ställde sig. Det måste ju innebära att det fanns något bortom det. Passersystemet innebär att den värld hon trodde var outforskad var det motsatta. Det hela blev väldigt mystiskt i och med den skylt som nu blottat sig framför henne. Men det skulle inte stanna där. Hon tog några steg till och gick fram mot skylten som vittnade om passersystemet. Det var något märkligt med den. Hon lutade sig framåt för att titta närmare på bokstäverna som utgjorde ordet passersystem. Det var skrivet med en krita, och när hon kom riktigt nära såg hon att kritan som format P, S och M höll på att trilla av. Den lossnade från passersystem-tavlan eftersom tavlan skakade. Det var någon eller något som höll i den, inifrån stenen.

Nu ska jag tillslut bena ut varför jag tycker så oerhört mycket om vårt nya kassasystem. Detta är ett ämne som jag vet kommer att vara en vattendelare mellan er läsare. Vissa tycks visa oerhört stort intresse för kassasystemet. Jag misstänker att det är många av er som liksom jag själv arbetar inom restaurangbranschen. Med tanke på alla dåliga kassasystem som funnits genom åren så är det föga förvånande att ni är nyfikna. Till er andra: Ni får helt enkelt stå ut med att jag skriver om kassasystem idag. Jag lovar att kompensera er med mycket mer innehåll nästa vecka. Det ska bli kul att ge lite tillbaka efter att jag tillåtit mig själv att ta ut svängarna under en tid. Ja, exempelvis idag då, då jag skriver om kassasystem på jobbet. Vad har jag gått och blivit? Nåväl, nu kör vi. Det bästa med vårt kassasystem är dess heltäckande natur. Det täcker nämligen alla behov som en restaurang kan ha. Det finns det som krävs och inget lämnas åt slumpen. Det gäller exempelvis bokningar (och avbokningar), bongar, personalscheman och mycket annat. På de arbetsplatser jag varit på innan så har kassasystemet stått för sig. De andra delarna har varit fristående och det har varit en jävla röra, rent utsagt. Nu är det annorlunda. Detta är kassasystemet för framtiden och samtiden. När jag funderar över det så kan jag inte förstå att alla redan skaffat detta kassasystem. Det har trots allt funnits under några år. Jag skyller även på mig själv. När vi diskuterade hur vi skulle underlätta för såväl gäster som personal på vår restaurang var jag skeptiskt. Varför betala med för ett kassasystem när det kassa system (ha ha) vi hade fungerade helt OK. Det ironiska är ju förstås att det skulle visa sig att det gamla kassasystemet inte fungerade helt OK. Det stod klart när vi fick det nya. En annan aspekt av vårt kassasystem som jag gillade var den goda stämning det skapade mellan vår personal och våra gäster. Det reducerade alla irritationsmoment, som jag förstått det på kassapersonalen. Gästen sköter betalning, bokning och beställning i lugn och ro. Personalen kan koncentrera sig på serveringen. En god prioritering, om ni frågar mig.