Vi tar vid där jag lämnade er senast. För er som inte hängt med så handlar mina nuvarande inlägg uteslutande om berättande. Jag berättar en historia där ett världsligt ting – en iPhone 8 med skal på sig – har äntrat en magisk värd, ett sagornas rike. Häng med.
Gläntan lystes upp av solen som strålade genom träden. Beroende på vartåt jag tittade, hur jag lutade mig och på vilket sätt trädkronorna svajade av vinden bländades jag. När en koncentrerad solstråle nådde mitt öga tittade jag ner igen. Jag tittade på iPhone 8 och dess skal. Den jag bar i min hand och som jag av någon outgrundlig anledning hade hittat liggandes i gläntan.
Jag vände mig om utan att vara helt på det klara med varför. Det kändes rätt att göra det. Jag såg någon eller något närma sig, bara 12 meter bort. Jag greppade hårdare om skalet till den iPhone 8 jag höll i handen. Det var oklart varför men det kändes som att telefonen skulle spela en avgörande roll. Det som närmade sig mig mellan träden tornade nu upp sig och jag höll skalet till iPhone 8 närmare mitt bröst. Det var en människa, visst var det så. Den hade två ben, två armar och liknade på många sätt de andra människor jag sett. De jag sett innan jag steg in i en värld där det enda värdsliga är en iPhone 8 med skal, vill säga.
Det enda som skilde den här människan åt från de människor jag vanligtvis såg var storleken. Den här var säkerligen närmare 4 meter lång. Det skrämde mig även om ansiktet vittnade om något som var långt ifrån skrämmande. Det fanns ett leende där. Ett leende som sedan brast ut i ord.
- ”Är det din iPhone 8, och ditt skal?” frågade människan.
Det tog 3,5 sekunder innan jag greppat omfattningen av att han frågade mig. Jag tittade ner på nämnda skal och nämnda iPhone 8, sedan tittade jag upp och kisade för att se toppen av denna enorma best. Toppen där huvudet satt, huvudet som var lika stort som mammas wokpanna där hemma. Jag förmådde inte säga något utan sträckte upp iPhone 8, med skal och allt, mot händerna på min nya bekanta. Han sträckte sig fram och greppade tag om luren och sa ”Tack så mycket”