Plankbordet
Processen var relativt smärtfri. Många har frågorna varit sedan jag berättade om vårt plankbord, och bygget av detsamma, för ett par veckor sedan. Tydligen är det många som funderar på att göra detsamma nu, och det gläder mig verkligen. Det var himla roligt och ett plankbord är bland det finaste som finns, om ni frågar mig. Så, jag tänker idag att jag ska berätta om hur tankarna gick och varför vi bestämde oss. Precis som i så många andra fall började det med ett korn av inspiration. Vi hade varit på en gemensam kräftskiva hos några vänner. Den hölls i en loge och i logen fanns ett plankbord. Ett stort, mörkt, väldigt rymligt plankbord i ek. Jag tappade hakan när jag fick syn på det. Man ska förstås lägga till att det också var presentationen av festen. De hade inte direkt sparat på krutet när det gällde dekorationer, och inte heller mat. Plankbordet var bidragande till helhetsupplevelsen och det höjde hela festen, anser jag. Vi satt säkert 20 personer runt bordet under den kvällen och alla tycktes få tillräckligt med plats. Det kändes som att vi var på någon slags taverna under vikingatiden. På sådana ställen kan jag tänka mig att man hade plankbord av den här magnituden. Nåväl, det var i alla fall där som vårt intresse för den här typen av möbler började. Vi var inte på något sätt besatta. Inte där och då i alla fall. Men sedan gick tiden och vi sprang på ytterligare ett plankbord. Denna gång var det min sambos nya kollega som hade bjudit hem oss på middag. De hade ett bord som faktiskt var i möjlig storlek att ha hemma, även för oss. Ja, trots att vi bor ungefär 30 kvadratmeter mindre än de gjorde. Vi pratade länge in på natten när vi kommit hem från middagen. Skulle vi göra det? Skulle vis skaffa plankbord? Och ännu viktigare: Om vi skulle besluta oss på att köra. Hur skulle vi få tag i det? Skulle vi köpa det eller bygga ett eget? Båda alternativen hade sina fördelar men vi såg det som en utmaning att göra det senare. Nästa vecka lägger jag upp lite bilder på plankbordet, så kan ni bedöma det med egna ögon. Vi hörs då!