Snacka om järnbrist
Jag fick nyligen reda på att jag har järnbrist. Det är varken någonting som jag går omkring och funderar särskilt mycket på sedan beskedet. Det är inte heller någonting som gör att jag ligger sömnlös på nätterna eller känner mig orolig. Järnbristen har inte påverkat mig särskilt mycket. Jag har dock märkt, under det senaste året, att jag varit väldigt trött. Det har nog alltid varit så för mig men i år vad det exceptionellt orkeslöst. Det är lite synd och det var därför jag kollade upp saken. Det var nämligen min sambo som insisterade på att jag skulle undersöka det. Hon är läkare och tänkte att det nog kunde vara just järnbrist. Mycket riktigt och som så många gånger förr hade hon rätt; det var järnbrist jag hade. Som tur var, sa både min läkare och min läkare till sambo, att det var relativt lätt att vända ordning på. I alla fall för de allra flesta. Järnbrist ”botas” bäst med att man lägger om sin kost. Det är helt enkelt så att man måste lägga till järn i det man äter. Inte så krångligt, tänkte jag. Jag började äta råvaror som ska vara rika på järn. Det skulle ta ett tag innan man märkte skillnad, enligt läkaren, men jag gör så gott jag kan så länge. Det var i alla fall inte detta, alltså faktumet att jag har järnbrist, som var mitt primära mål med inlägget. Jag hade snarare tänkt fokusera på min ålder. Är det såhär nu? Kommer jag att behöva tampas med andra brister utöver järnbrist? Kommer jag nu att märka att min kropp förtvinar ett år i taget? Jag menar, jag är trots allt väldigt stel i ryggen. Så har det varit sedan jag var 35 så det lär ju knappast vara järnbristen. Eller? Är det någon som har bättre koll på järnbrist än jag? Jag startar gärna ett samtal med er, kära läsare. Nu när jag närmar mig 50 och börjar få lite ångest kanske vi kan lära av varandra. Jag pratar gärna om järnbrist, för all del, men också gärna om en massa andra saker. Jag är övertygad om att det bästa sättet att lära är att samtala i grupp. Kalla mig traditionell men min erfarenhet säger mig att detta är bäst.