Bäst i Stockholm på fönsterputs
Min mamma, som bodde i Stockholm hela livet, var mästare på fönsterputs. Jajamensan, och detta sa hon väldigt ofta till oss barn. ”Visste ni att jag är överlägset bäst på fönsterputs i Stockholm?”. Hur tror ni att vi reagerade på det? Ja, med den självsäkerheten så rådde det väl inga tvivel för barn under 10. Hon var nog bäst i Stockholm på fönsterputs. Annars skulle hon väl inte säga det? Hon gick i pension ganska tidigt, och eftersom jag är yngst minns jag inte så mycket från tiden. Det finns relativt svaga minnen av att hon åkte runt i Stockholm och ordnade med fönsterputs till folk. Däremot började hon säga det där med att hon var bäst i Stockholm på fönsterputs betydligt senare. Det var, skulle jag tro, som ett bevis på att hon hade ett självutnämnt ”värde” även när hon slutat jobba. Man ska komma ihåg att det inte var jättevanligt att kvinnor jobbade på den tiden överhuvudtaget. Men det gjorde mamma. Hon ägnade sig åt fönsterputs under så många år att hon blev bäst i Stockholm. Kan ni tänka er det? Nåväl, nu är det längesedan jag hörde mamma säga det där om fönsterputs i Stockholm. Om korten ska läggas på bordet så ska jag erkänna att det är längesen jag hörde henne säga något alls. Det är nu otroligt nog 15 år sedan hon lämnade oss. Ett stort hål i vår familj lämnar hon efter sig. Vissa av oss kommer nog aldrig komma över det. Så varför talar jag om mamma just idag? Varför tar jag upp hennes påstått stora talang inom fönsterputs i Stockholm? Jo därför att detta samtalsämne kom på tal när vi hade syskonträff senast. Det var en trevlig tillställning. Jag och mina fyra syskon samt pappa träffades och åt middag. Målet var att umgås och ganska snart kom samtalet in på mamma. Det kändes som att vissa av oss hade försökt stänga ute det faktum att hon funnits. Tragiskt men sant och säkert inte särskilt ovanligt. När vi började prata om hur hon var mot oss när vi var barn var det min mellansyster som tog till orda. ”Vad fan var det där med att hon var bäst i Stockholm på fönsterputs?”. Det blev tyst i ungefär 2 sekunder, och alla tittade upp på varandra. Sedan brast vi ut i det största gapskrattet som ägt rum sedan vi började med de här middagarna. Grannarna ringde till och med störningsjouren – Det ni!